Jag har mindre att göra i skolan och tränar knappt längre. Ändå känns det som att jag har massor att göra. Jag måste söka fler sommarjobb, jag måste svara på en samarbetsansökan (snart har jag eventuellt ett internationellt samarbete här på bloggen, men absolut inget klart än), jag har sjukt dåligt samvete för att jag inte hunnit ut och titta på någon fotbollsträning eller match, jag känner mig så himla stressad över framtiden (tänk om jag inte kommer in? tänk om jag kommer in men inte trivs? tänk om om om om ....), jag måste få bra betyg i fysik B och matte D/E, jag vill få fin hy till sommaren (jag vill att människor ska vända sig om efter mig för att jag är vacker så som det var innan, och inte som nu för att det ser ut som fan själv), och jag blir så himla stressad över att min älsklingshäst kostar så sjukt mycket pengar. Där är ännu mer. Usch, jag vet inte. Inte alls. Det känns bara så himla dåligt just nu. Fast ändå inte. Det känns bra också. Fast egentligen känns det nog ingenting alls. Jag är tom.

I eftermiddags var jag på vårdcentralen. Är nämligen inne på min tredje penicillinkur på mindre än en månads tid. Dessutom hjälper penicillinen sådär den här gången, vilket får oss att tro att det kanske är något annat denna gång. Sist var det ju stafylokocker som bosatt sig i min ansiktshud, undrar vad det är för typ denna gång? För ja, nu går det neråt igen, och det är så otroligt påfrestande för psyket.

Direkt efter vårdcentralen råkade jag hitta Victorias Secret officiella instagramkonto. Därefter fann jag också Candice Swanepoel och Miranda Kerr, och massor av bilder på dessa minst sagt perfekta skönheter. Och sen var det kört. Fyfan vad jag hatar min ansiktshud. Jag ville, och vill, så badly få modella, därför att de gånger jag testat på det har det varit så himla roligt. När min hy såg bra ut förra året och året innan fick jag otaliga frågor från okända personer om jag var modell (nej, inte bara från killar i baren, utan allmänt från både killar och tjejer och även mitt på dagen). När jag var fjorton (eller var det femton?) scoutade en agent mig, hon kom från IMG models vilket är en stor agentur som har huvudkontor i bland annat New York, London och Paris.

När jag var sjutton blev jag återigen "funnen" av en modellscout, denna gång för Sweden Models. Men ingen utav gångerna blev det något. Första gången var jag för ung, vi skulle hålla kontakten. För ett år sedan la faktiskt denna modellscout till mig på Facebook, men då tyckte jag att min hy var jättehemsk trots att denmed dagens perspektiv var otroligt fin. Andra gången en scout hittade mig blev det inte heller något, i efterhand var jag "för vanlig", jag utmärkte mig väl inte eftersom jag var ganska blyg (för jag tror att med en starkare personlighet hade det blivit något).

Men det kan ju kvitta nu känns det som. Min hy är sämre än någonsin och det känns som att tiden börjar ta slut för mig, som att jag snart kommer bli "för gammal". Om min hy nu någonsin ska bli bra, för nu känns det verkligen hopplöst. Det enda yrket jag någonsin varit säker på att jag vill testa på kan jag inte testa, för jag skulle aldrig någonsin bli bokad som jag ser ut för tillfället.

Så tittade jag på dessa skönheter, Candice och Miranda. Alessandra var också med på ett hörn av ett par bilder. Hennes utseende är to die for. Det är alla VS-änglars. De är verkligen ordet perfekt. Och det enda jag någonsin drömmer om för tillfället är en fin hy. Vem som helst kan bli modell bara man har rätt längd och ett sött och felfritt ansikte, och bara man har disciplinen nog att träna till sig kroppen. För ja, alla kan få en sådan kropp med rätt träning. Men hur många vill det på riktigt, hur många orkar med sådan disciplin? Inte alls så många, och så sitter jag här och vill så gärna och skulle absolut klara av det, men kan inte för mitt ansikte är inte felfritt. Min hy är kass. En av modellens värsta fiender känns det som ...

Vet inte vad jag egentligen vill säga. Blev bara så himla nere på grund av detta dumma bakslag, och för att jag sedan var smart nog att titta på en massa bilder från Victorias Secret och drömma om att själv få vara en ängel. För för tillfället är den drömmen så avlägsen så den finns inte. Hur stor är chansen att bli en VS-ängel även om man är en duktig etablerad modell liksom? Chansen för mig är noll. Troligen är chansen att bara modella lite på fritiden också lika med noll. Förbannade jävla ansiktshy. Jag är så himla besviken så det finns inte.



[source]

Jag tycker inte om förändringar. Det har jag aldrig gjort. Inte ens när jag själv har sett till att det blivit en förändring, så har det känts bra alla gånger. Kanske i ögonblicket, men efteråt har det oftast känts som en dålig idé. Ibland när jag ser en plats, känner en doft, hör en låt, då dyker ett minne upp och jag kan överväldigas av att jag vill gråta, för jag saknar det så himla mycket. Jag vill tillbaka till minnet, men det går ju inte.

Jag minns när jag var liten, och mamma och pappa berättade att vi skulle flytta. Jag sa nog inte så mycket, höll bara med när de entusiastiskt berättade att det skulle bli så bra. Det blev det ju också, det vet jag nu. Jag minns att jag hittade en fyrklöver i trädgården och mamma sa att jag skulle önska mig något. "Nu får vi önska att vi får sålt huset så att vi kan flytta" eller något sånt minns jag att hon sa. Jag nickade glatt och överdrivet, men kommer ihåg känslan inombords. Det kändes konstigt, jag ville inte, jag bor ju här. Jag vill ha kvar mitt rum och den fina trädgården. Och länge efter att vi flyttat kändes det konstigt, och jag saknade många gånger mitt rum och lekstugan.

Men vi flyttade ju och det blev skitbra, jag tycker om Jonstorp. Det är fint. Och när jag tittade på gräsplanen på Kullaparken vars gräs hade blivit riktigt grönt idag när jag cyklade hem så kände jag ett sting av saknad. Det bara kom, liksom överväldigade mig. Jag saknade när jag var yngre och spelade fotboll där. Hur vi samlades på kvällarna ett par stycken och spelade. Senare hur jag sprang och tittade lite skyggt på Rasmus eftersom vi tränade samtidigt. Och jag tittar på allt som de bygger om i lilla Jonstorp. De fäller träd, de bygger om vägar. Den gamla vägen jag gått, cyklat och spungit längst finns inte längre. Och jag kände bara, fan vad jag saknar då ibland. Det kommer aldrig mer att kunna bli då och ibland gör det mig så himla ledsen av någon anledning. 

När jag var liten ville jag snarast möjligt bli stor. Nu vill jag inget hellre än att spola tillbaka tiden och få uppleva en massa saker en gång till. Tänk vad lätt man hade det, och hur stora problem man kunde göra av ingenting.

Och helt plöstligt blir jag så rädd när jag inte vet vad jag har framför mig.

Just nu känns allting mer eller mindre jobbigt. Veckoslut och jag har som vanligt mängder att göra. Idag pallade jag inte, jag gick hem från skolan redan klockan fyra. Trots att jag har mycket att göra. Men det finns en dag imorgon också, då kan jag göra det. Fast jag vet att jag kommer fuska och maska och dra ut på tiden så mycket som möjligt, det gör jag med allt jag måste göra och som inte är särskilt roligt. Vilket gör det ännu värre i slutändan.

Längtar efter helgen. Gör aldrig skolarbeten på helgen. Så fort det blir helg släpper allting och skolan tänker jag inte ens på. Tänker inte på att jag måste söka en högskoleutbildning eller ännu ett jobb, att jag måste göra si och så. Tänker inte på att jag inte vill bli vuxen. Jag vill vara 15.

Idag cyklade jag upp till stallet med Zindy som sällskap. Jag kände mig helt yr i huvudet efter den här dagen, inte alls sugen på att rida. Så utan att egentligen fundera satte jag mig bara rakt ner i hösilaget hos Spirit. Han blev lite irriterad på det där gulliga viset när jag satte mig i hans mat, men sen var det okej tyckte han. Mysigt. Tog lite hö, vilade huvudet i mitt knä och tuggade långsamt. Tog en ny tugga och vilade återigen huvudet i mitt knä. Min fina, underbara, vackra häst. Vet inte hur länge jag satt där, spelar ingen roll, men det var läkande. Det hjälpte, det behövdes. Min fina, fina häst.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig. Varför är jag inte superwoman, som alla andra tydligen är? Högsta betyg i alla femtioelva kurser de läser, trettiofemton olika aktiviteter utanför skolan som håller dem i topptrim, bäst i sin sport förstås, snygga, roliga, ja de verkar tydligen kunna och ha allt.

Och så kommer jag som bara inte lyckas förstå en del av mina kurser och definitivt inte har toppbetyg överallt. Jag är inte snyggast (för det är ju jätteviktigt)(ironi) och jag är inte bäst i min sport. Jag är trött hela tiden, stressad som fan, måste hela tiden välja bort att göra ett skolarbete eller en fritidsaktivitet för att hinna med att träffa en kompis, och ändå går ingenting ihop känns det som. Jag vet inte vad jag ska göra sen efter skolan och det är galet skrämmande, och allting känns bara fel, och vet ni vad det värsta är? Jag vet inte vad jag ska göra för att få det att kännas rätt. Det hade varit lättare med ett mål, att veta vad man vill sen efter studenten.

Idag har jag stirrat på den här klockan (nedan) och bara legat på soffan och kännt hjärtat banka i bröstkorgen i hela 40 minuter. Kännt mig så stressad över allt och inget (så mycket är det faktiskt inte, det är mer att det är så stort) och när jag tittat på sekundvisaren, som för övrigt inte rör sig "tick ... *stilla* ... tack", utan hela tiden snurrar runt runt runt utan att stanna för varje sekund, och då kändes det som att jag bara slösade bort mitt liv. Jag slösade alla de sekunderna, alla de där fyrtio minuterna bara slösade jag bort. Och jag kommer aldrig få tillbaka dem igen.


13.37, leet. eller?

Det här är lite känsligt men jag måste få skriva av mig. Jag blir så ledsen alltså, min hy är en sån katastrof. När jag var typ tretton fjorton någonting så fick jag diagnosen perioral dermatit, en hudsjukdom som sitter i ansiktet och bara ser allmänt otrevlig ut utan att egentligen göra någon skada annat än att man kanske inte ser så fager ut (när jag fick det första gången trodde alla som inte vågade fråga att det var acne, men det är liksom inte finnar utan bara röda upphöjda prickar eller "blåsor"). Jag fick massor av salvor och mediciner och testade hit och dit, och till sist, ett och ett halvt år senare, så var det borta.

Men för drygt ett år sedan så blev det värre igen och till sist började jag äta medicin igen. Det blev bättre, men så fort jag tog bort medicinen kom det tillbaka. Det är så himla drygt, och som jag nu tjatat om ganska länge så fungerar inte medicinen längre heller. Jag pratade med min läkare i telefon för ett par dagar sedan och nu sa vi att vi faktiskt får prova på roaccutan, även om det främst är ett läkemedel mot svårartad acne och som dessutom för med sig väldigt mycket biverkningar.

Därför var jag tvungen att sluta äta den andra medicinen, så attt den hinner gå ur kroppen. Imorgon ska jag göra ett blodprov så att vi har koll på blodfetter och lever och så vidare då den belastar levern en hel del. Det sugiga med att jag slutat äta den här medicinen jag har nu, är att även om den inte har full verkan så håller den ändå tillbaka det värsta. Nu när jag inte ätit den på fem dagar så har det redan hunnit bli galet mycket värre och jag måste säga att jag fruktar de närmsta veckorna med tanke på att jag vet precis hur illa det kan se ut och kommer att bli.

Det här suger jättemycket, och jag ser verkligen fram emot roaccutankuren och hoppas hoppas hoppas att den verkar lika bra på mig som på alla andra och att det äntligen kan bli helt bra.

Håll tummarna för mig!

Jag skulle aldrig själv vilja ha en tatuering. Förstår inte att man vill pränta in något i huden för dyra pengar som sitter för evigt. Jag skulle säkert vara nöjd ett par år men är rätt säker på att jag skulle ändra mig sen och ångra om jag gjorde en tatuering. Dessutom har jag svårt för klyschiga saker som ordspråk, och jag är inte alls glad för dessa stora kroppsmålningar och symboler och allt möjligt som folk gör. Vad jag dock tycker är fint är en kort mening eller ett ord, som bara betyder något för den som bär tatueringen, eller något lite roligt eller finurligt ord på ett lagom diskret ställe. Men som sagt, jag själv skulle aldrig kunna gadda mig med något som sitter resten av livet!

Jag hatar måndagar. Sagt det förut och det går att säga hur många gånger som helst. Stressen fullkomligt flyger över en (ja, för den stressen som jag har på helgerna är mer "valfri"). Hade en skitbra dag tills jag insåg att min kemilärare inte har tid att hjälpa mig med varken kemin eller mitt projektarbete. Vi har en enda kemilärare på skolan och hon jobbar 80%. Jag blir så jävla trött och för tillfället funderar jag på om det ens är möjligt att skriva ett godkänt kemiprov på tordag. Jag är fullkomligt skitarg och besviken och likgiltig. Hade planerat att om jag bara fick en viss hjälp med två (två!!) uppgifter idag så skulle jag förstå de två kapitlena vi ska ha prov på mycket bättre och då kan jag räkna själv och då håller jag schemat och då slipper jag extra stress.

Men nu är jag verkligen totalt jättelikgiltig. Jag vill inte träna, jag vill inte ens upp i stallet och hälsa på min häst, jag vill definitivt inte läsa kemiboken och känna mig korkad. Jag vill ingenting.

Jag behöver jullov nu, precis allt jag "måste" bara står mig upp i halsen. Det enda jag har kvar i skolan är fem olika kemirelaterade saker nu innan jul, men jag känner att de snart hamnar i papperskorgen med ett IG, för jag känner mig som en riktigt jäkla stalker och ändå har min kemilärare nästan aldrig tid att hjälpa mig. "jag ska bara..." och så försvinner hon och kommer inte tillbaka. "Jag har lektion" säger hon och så åker hon hem direkt efter den. "Oj, jag glömde kemiboken du behöver till ditt projektarbete" (fick den dock äntligen idag) och så ska det tydligen vara bra så. Nej, det är inte hennes fel att hon inte har tid, för hon har många klasser och jobbar 80% och jag förstår att hon inte vill jobba mer när hon inte får lön för det. Men då får ju skolan skaffa en kemilärare till?

Nu ska jag avboka en träning som jag helt plötsligt blev jätteoinspirerad till på grund av dels detta, dels vädret, och sen ska jag tvinga mig upp i stallet trots att jag inte vill. Därefter ska jag verkligen verkligen försöka plugga kemi, för då kan det inte vara mitt fel om det går åt helvete, och till sist ska jag belöna mig själv med nätshopping.

Då är det bara motivationen som saknas nu alltså ...

/hälsningar negativ_flikka93

[bild borttagen efter förfrågan]

Det här är bland det värsta jag vet. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man rökar, när man vet effekterna av det hela. När man vet att inte bara en själv utan alla omkring skadas. Ärligt talat är det så fruktansvärt egoistiskt, för en passiv rökares lungor blir precis lika förstörda som själva rökarens.

Istället för att ha "rökfria" områden, så tycker jag det borde vara förbjudet med rökning överallt förutom på speciella rökplatser där det då ska vara tillåtet, men annars ska det vara böter eller något sånt på det hela. Vet inte hur lätt detta är att genomföra i praktiken, men med tanke på hur många som har otroliga besvär av cigarettrök tycker jag verkligen att det borde införas förbud.

"Jamen, ställ dig inte bredvid om du inte vill ha rök på dig" - ja, lätt för dig att säga? Ställ dig i en kö, på en busshållplats, ja varsomhelst på allmän plats där det vistas mycket människor, och du kan överhuvudtaget inte komma undan, för rökarna finns överallt. Dessutom är det inte så att röken stannar kvar precis runt dig som rökare, för nej, vet du vad? Den blåser omkring, virvlar runt och hamnar precis överallt och förorenar luften. Man kan inte komma undan.

Som astmatiker är detta ett väldigt stort problem. Ett enda passivt rökandetag och min hals svider något otroligt, jag börjar genast hosta och får inte ordentligt med luft. Dessutom mår jag otroligt illa ett bra tag efteråt. Och det är inte bara jag, det finns väldigt många människor som är känsliga mot rök. Just därför tycker jag att det är otroligt egoistiskt att röka.

Jag skiter i om du förstör dina egna lungor, fine, men förstör inte mina.

Kom precis hem från stallet. Det blev ingen ridning, för som vanligt hade denna stressiga och förrvirrade människa kollat fel på tiderna, så en av tjejerna i stallet tränade och jag ville inte störa (även om hon aldrig skulle säga nej om jag ville rida samtidigt). Så istället tog jag det riktigt lugnt, och den där känslan och spänningen i bröstet tillsammans med hjärtat som slår i 110 som alltid finns där annars (den som gör att jag har svårt att sova) försvann faktiskt lite för tillfället. Jag ryktade Spirit i nästan en halvtimme och myste och gosade och hade mig. Det var längesedan jag kunde ägna så mycket tid åt honom. Tyvärr försvann inte all stress och så fort jag lämnade stallet kom det tillbaka med full kraft igen (trots att jag inte behöver vara stressad, det är det som är det värsta). Jag hatar den känslan, men nu är jag så van vid den att det känns konstigt också när den inte finns där. Är allmänt jättestressad och väldigt besviken över en hel del saker. Hela den här veckan är riktigt crappy, till och med helgen kommer kännas dålig trots att den inte ens infunnit sig än, jag bara vet det.

Hela kroppen skriker efter att bara få sätta sig ner och gråta som ett litet barn (men det tänker jag inte tillåta den, jag hatar att gråta, känner mig så svag)(om jag sätter mig ner och gråter ger jag upp - hell no), och ärligt talat förstår jag inte riktigt varför.

Vet ni om att jag har en annan blogg? En hemlig blogg. Jag kallar den för En Saga, men där har jag skrivit ner exakt i minsta detalj allt jag har känt under det senaste året, det vill säga det är all reality. Så fort det varit något har jag skrivit av mig, för det hjälper att skriva för annars släpper det inte. Arg, ledsen, glad, lycklig, sårad, besviken, whatever (jag är naturligtvis anonym och bloggen är dessutom lösenordsskyddad).

Jag skriver ner allt där, allt som jag inte vill glömma. Det var längesedan jag tittade igenom gamla inlägg, gjorde det nyss. Känner mig lite .... nere? Eller nej.. Men verkligen inte glad. Fundersam? Kanske. Melankolisk? Ja, så är det nog. En del grejer hade jag glömt, och just därför skriver jag ner det, eftersom jag vet att man glömmer. Man tror man kommer ihåg och så glömmer man. Det är saker jag både vill och inte vill minnas. Tur att man kan glömma, men har det nedskrivet om man vill minnas. Jag är en sån som gillar att plåga mig med plågsamma tankar förstår ni.

Har suttit och skrattat, funderat, kännt hur modet sjunkit och sedan gått upp igen den senaste halvtimmen, allt beroende på vad det är för inlägg jag läst. Känner att jag skulle vilja visa, men jag skulle aldrig våga öppna mig så mycket för någon, någonsin. Aldrig i livet.

Men jag är glad att alla minnen finns bevarade, att de går att plocka fram i framtiden om man skulle vilja.

Har ni tänkt på hur mycket utseende spelar roll, egentligen? Man blir så hjärntvättad av alla tidningar och reklamer, utseende är allt. Jag kan erkänna att jag är hjärntvättad. I min hjärna finns det ett graderingssystem som automatiskt graderar människor i en rangordning. Människor som jag uppfattar snyggare än mig hamnar automatiskt ovanför mig i rang, medan människor som jag inte tycker ser alls lika bra ut som mig, automatiskt hamnar under mig tillsammans med en stor fet "TÖNT"-stämpel. Ja, enligt min hjärna är alltså snygga människor mer värda och dessutom bättre än vad "fula" människor är (detta gäller såklart inte nära vänner eftersom jag alltid tycker att mina vänner är vackra, och de är självklart alltid jämlika i med mig).

Detta är absolut inget som jag gör medvetet, (eller så har det blivit så medvetet att det numera görs omedvetet?), och jag tänker ofta inte på att jag gör det förrän jag börjar tänka efter. Varför irriterar jag mig egentligen på den här personen? Varför var jag nedlåtande mot honom/henne? Jo, för att jag automatiskt placerat denne under mig. Och varför blir jag så blyg och tyst, fumlig med händerna och varför blir jag helt enkelt nervös i närheten av den här personen? Jo, för att jag automatiskt placerat den människan ovanför mig, som om han eller hon vore bättre.

Allt detta endast på grund av utseende! Är inte det helt sjukt, egentligen?

Jag har tänkt på en sak. Om jag vore storbloggerska som Blondinbella och Kenza, inte fan skulle jag köpa H&M-kläder då? Då skulle jag lätt köpa dendär underbara woolrichjackan med pälskrage, de snygga Hugo Boss-kostymbyxorna och varför inte unna mig ett par Christian Louboutin? Om man ändå tjänar över hundratusen varje månad, efter skatt, nej då förstår jag inte varför man köper kläder på H&M. Inte för att det skulle vara fel på H&M-kläder, absolut inte, men jag hade tyckt (tycker) det är roligare att dels köpa original, dels köpa kläder med bättre kvalitet. Faktiskt. Det känns dessutom så mycket lyxigare. Kanske en ytlig tanke ("tänk på barnen i Afrika"!), kanske sparar man hellre alla de pengarna till något annat istället, men ja, jag hade nog unnat mig lite andra kläder än Gina Tricot och kläder från sånna "vanliga" affärer.

Jag har två vänner som ska gå på praktik. De valde att gå till Åhlens här i Ängelholm. Kraven var bland annat att de skulle klä sig enfärgat, välklätt och att de skulle vara lätt sminkade och ha fixat hår. Jag kan köpa att man ska se ordentlig ut, och jag är helt ok med klädpolicyn att det ska vara enfärgat. Det är väl en självklarhet att man borstar håret så att det ser välvårdat ut också, just därför att man ska se ordentlig ut.

MEN vad jag inte är ok med är att man ska behöva vara sminkad. Jag tycker inte det är ok någonstans. En kille skulle aldrig få det kravet på sig. Är man som tjej inte välvårdad och ordentlig om man inte sminkar sig, sätter en mask över sitt ansikte? Var finns logiken i det? Jag tycker själv att jag ser bättre ut utan smink än med smink och skulle aldrig sätta på mig smink för att nån annan säger åt mig att göra det. Jag har "till och med" (wow, vilken bedrift?) gått ut och festat utan smink vid flera tillfällen. (och jag har vänner som kommenterat så fort de sett en tjej på fest utan smink "men OH MY GAAAD seeer du??? *upprörd* hon är inte sminkad!!!" (true story!) som om det vore fel?)

Jag tycker inte det är ok att man ska behöva vara sminkad för att kunna få jobbet, eftersom en kille aldrig skulle få det kravet på sig just därför att det inte är "ok" enligt samhället att en kille sminkar sig. Tvärtom tror jag att en sminkad kille aldrig skulle få jobbet. Är inte det otroligt konstigt, egentligen?

Sånt här irriterar mig jättemycket, när tjejer och killar inte är jämnlika. Ibland får killar fördelar just för att de är killar, och ibland kanske tjejer får det just för att de är tjejer. (de flesta chefer är ju män till exempel? män brukar också ha högre lön än kvinnor trots att kvinnan gör exakt samma arbete. och en kille skulle aldrig kunna sätta på sig en klänning som vi tjejer kan göra, för att det anses "fel". och kvinnor har inte alltid samma krav på sig för att vi är "skörare" än män. när jag var mindre blev jag nekad att spela fotboll med killarna för att de "sköt för hårt". sånt tycker jag är så himla orättvist, och så jävla fel)

Jag kom precis hem från fotbollsträning med Kullabygden. Äntligen vet jag hur jag ska göra med allt, så att alla blir nöjda. Så att jag blir nöjd.

Sitter och funderar lite. Över hur lycklig jag faktiskt känner mig just nu. Jag trivs, jag älskar livet. Tittar vi framåt blir jag kanske lite stressad; jag vet inte hur framtiden ser ut, vad jag vill med livet mer i detalj och så vidare, vet bara att det finns massor av måsten. Snart blir det kallare igen, skolan börjar, dagarna blir korta, jag kommer känna mig stressad och trött hela tiden.

Visst finns där de få som inte tycker om mig, som inte ens kan se mig i ögonen och säga hej. Jag kan inte helt förstå varför (men jag inser ju vad det handlar om, rätt tydligt), bryr mig inte längre. Your lost liksom. Innan var jag stressad över att denna sommaren bara "måste" vara lika bra som 2010. 2010 var nog bäst, men 2011 har inte varit fel det heller. Jag var stressad över att hinna göra massa saker, och jag har inte ens gjort hälften av allt jag snackade om. Men det gör inget. Jag trivs. Vi alla våra ups and downs. Jag är helt klart på topp just nu!

Jag har äntligen klurat ut hur jag ska göra med fotbollen, hur min höst ska se ut, jag har så himla fina vänner och där finns någon som får mig att tappa andan bara han rör vid mig. Jag har insett att jag är så himla lycklig bara av det. Jag är liksom inte bara lyckligt lottad med allt jag har, jag är lycklig också.


Bild från midsommar 2011. Ett äkta leende från mig, mycket svårt att fånga på bild.

okej. kvällen började riktigt tråkigt. blev bara bättre, var riktigt rolig till slut. nådde en höjdpunkt (typ? eller? va? så jäkla förrvirrad). sen bara kaosade det. jävla drama. jag fattar ingenting. det är bara sjukt. i don't get it. jag fattar verkligen inte. är jag korkad? eller va? jag fattar som sagt inte. snälla bara sluta. snälla? liksom... stopp?

nu ska jag försöka sova (undrar hur jävla bra det kommer gå?). dra åt...

(inser att jag kanske kommer ångra att jag delade med mig av detta imorgon. men just nu känns allting "WHATEVER". på riktigt)

overreaction, here it comes... denna dagen kan dra långt åt helvete. jag hatar det. jag känner mig en jäkla massa saker som jag inte behöver skriva här. det blir för obehagligt plågsamt och personligt. gud vad jag älskar att folk klagar på en när man redan är nere. älskar att höra hur dålig jag är också. tack.

fuck this. fuck that. fuck it. fuck her. fuck him. fuck you. fuck everything. typ.

det är inte så jävla lätt att bara skaka på huvudet och le alltid.

Bara le. Det är inte så svårt. Det krävs inte särskilt många muskler för att le. Och hur dålig din dag än har varit, så kan du lura hjärnan och känna dig lycklig genom att le. Leende smittar av sig. Prova att le en hel dag. Mot allt och alla. Du kommer garanterat få leenden tillbaka, och folk kommer att vara vänligare. Bestäm dig; bara le, det är inte så svårt.

Har fett skoskav och grämer mig lite för att sticka ut och springa, tror inte ens jag kan gå om jag ska vara ärlig. Fastnade vid datorn och bläddrade bakåt i arkivet och katergorierna i min blogg och kollade igenom lite av mina tankar mellan ett halvår och upp till ett år tillbaka i tiden.

Det var ganska intressant att läsa, och många gånger när jag postade inlägg var det bara när allting kändes mindre bra. När jag inte kände mig glad eller lycklig eller så. Och jag kom på mig själv med att nästan skratta lite åt mig själv, för nu ser de problemen jag hade då så små ut, men jag minns ju hur det ibland kändes som att min värld föll samman.

Det är ju konstigt egentligen. Och lika konstigt kan jag tycka att det är att jag inte delar med mig lika mycket av glädje som när nånting känns mindre bra. Inte för att jag någonsin berättat exakt vad det är som skavt, men varför har jag inte berättat när allting känns så bra då? Jo, för att jag känner mig löjlig då har jag insett. Och är inte det löjligt om något? Man ska väl inte behöva känna sig dum eller löjlig för att man faktiskt tycker att allting känns så jävla bra (men det är ju så typiskt mig, för jag tycker inte att jag förtjänar det alltid)?

Haha, knäppa tankar. Och nu ska jag se om jag kan gå en liten sväng ändå. Eventuellt jogga, vad som gör minst ont. Tjingeling!

Har precis tagit en extremt lång dusch. Råkade nämligen somna i duschen (nu blir pappa glad när han läser att jag duschade lääänge). Så skönt att sitta på golvet och få skållhett vatten över sig. Men, normalt att man somnar i duschen? Paow brukar ju göra det ibland också, hon hade tydligen somnat i duschen typ tre timmar vid ett tillfälle? Ja, det kan i alla fall inte jag göra, vaknade ganska snabbt (tror jag?) av att jag fick halva Antarktis isvatten över mig. Inte så nice. Dock så himla skönt att bara sitta på golvet och låta varmvattnet rinna över en, mycket mysigare än att bada. Brukar alltid göra det när jag vill tänka, för där är man ifred.

Den här dagen gick från att vara helt kanonbra till att bara ... dö. Tävlingen gick bra idag, och vi vann vår seriematch med 3-0 varav jag "gjorde" ena målet (touchade bollen innan den for i ryggen på en motståndare och sedan in i mål). Nu är jag sjuktligt trött. Och har liiite för mycket tankar i huvudet om en massa grejer som jag bara inte orkar med men som jag inte kan styra över. Och är irriterad på hästfan som lyckades skada hoven på tävlingen idag och därför måste till djursjukhuset imorgon. Dessutom orkar jag inte med att det är skola imorgon heller. Matte dessutom som jag numera suger på.

Är på asdåligt humör nu som kanske märks. Varför lyssnar man på deppmusik när man redan är trött och seg och allt möjligt? Blir ju inte direkt bättre. Samtidigt orkar man inte lyssna på glad musik. Äeh.


and I'm free
free fallin'